2011: Thank you for the music, thank you for the friends

2011 var ett år då världen tycktes bli allt vettigare. Sanslöst inspirerande nobelfredspristagare, hoppfulla och folkliga, om än inte okomplicerade, revolutioner och fortsatt granskande och viktig samhällsjournalistik. Samtidigt rymde året traditionsenligt även tragik med bland annat jordbävningar, grov ekonomisk brottslighet och brott mot de mänskliga rättigheterna. Samt mer oförutsägbara händelser som Utöya-attentatet.

För Happy Songs del var 2011 synnerligen produktivt. Efter ett halvårs researchande i bland annat Wolverhampton och Liverpool och en kaotisk opponering men framgångsrik revidering togs i juni examen från Journalisthögskolan. Vidare rapporterade undertecknad för Happy Songs TV, premiärbesökte Bryssel på inspirerande EU-kurs, körde Aleris-bil i Solna, fotade Evertons mittfält, läste MC-teori inför framtidens A-behörighet, lärde mig tala grundläggande scouse, klappade kossor i Kronoberg, vaktade båtklubbar i Brunnsviken, jobbade som reporter på SVT, inredde gullig etta i Sundsvall, kollade Öster och småländska speedwayderbyn, rodde hem Schumanstipendiet, betygsatte whisky i Inverness, skrev klart en prosasamling samt på egen hand plockade tillräckligt många kantareller för att tillreda en stuvning.

Dock.

En hel del av ovanstående hade aldrig gått utan mina vänner (slumpmässigt urval av bilder från det gångna året ovan, Ni vet vilka Ni är) som utöver la familia varit särskilt viktiga just detta år som, produktiviteten till trots, varit mitt hittills darrigaste.

Det hade heller aldrig gått utan musiken. Jag glömmer aldrig de där mörka vinterkvällarna i Birmingham dit jag med tåg åkt från Liverpool och med uppsatsångest, trassligt hjärta och avancerad stressmage tagit mig längst fram till scenen. Där stog, med några veckors mellanrum, Primal Scream, Mogwai och Twilight Sad och levererade låt efter låt som fick en att släppa allt. Och, precis som när jag för tio år sen var en tonårligt drömmande vinylsamlare med charmig snedlugg, fick jag för mig att skotske James Graham sjöng just precis för mig - en vackert naiv känsla som jag vågar påstå var avgörande för resten av året.

_____________________________________
Twilight Sad - Cold Days From the Birdhouse