Det har varit en intensiv vår vid Karlaplan. Min första (och, fingers crossed, långt ifrån sista) termin vid JMK har precis tagit slut och tillsammans med en halvslapp hemtenta i historia taggar jag nu ner och ser tillbaka. Har lärt mig så sjukt mycket. Med risk för att låta lite väl metaforisk vågar jag påstå att jag låtit riva ner mitt korthus till skrivande och cementerat en ny grund och därefter lagt de första verkligt viktiga tegelstenarna. I ljuset av mina nya perspektiv kollade jag igenom en del grejer jag gjort genom åren och insåg otrevligt snabbt att jag, i alla fall i de journalistiska sammanhangen, varit en rätt usel skribent. Fram till sommaren 2007 var researchen för klen, frågorna för oengagerande och publiciteten viktigare än sakfrågan. Överlag var jag då en rätt trulig tjej som dessutom skrev en hel del skit. Jag tänkte om, skärpte till mig och efter det blev texterna vassare. Men dispositionen var emellanåt riktigt bedrövlig. Och vilka mellanrubriker. Men det var inget jag tänkte på då. Ni vet hur man resonerar, "man kan ju skriva". I USA ett år senare gavs jag fria tyglar men de två tidningarnas ingresslösa mallar ställde naturligtvis till det för mig. Och artiklarna tenderade ofta att luta åt krönikehållet och min fascination för familjen Obama lyste ibland olämpligt mycket igenom raderna när jag rapporterade från presidentvalskampanjerna. Men nu, efter svettiga seminarier, granskande av källor och intervjuteknik på JMK våren 2009, börjar saker och ting äntligen falla på plats.
Det trevliga är att vi på Happy Songs under terminen även fått ett nytt karriärstänk. På väg ut från Svenska Dagbladet härom veckan (nästlade mig in på ett studiebesök) slogs jag av att svensk dagspress inte längre är det som tilltalar mig mest. Att jobba informativt inom myndigheter, skriva för fackliga medlemstidningar och amerikanska intranät låter ju nog så intressant. Det viktiga är att faktiskt få ut något av insatsen. Och att det man gör fyller en större funktion än att bara uppdatera mottagaren på information. Läsaren ska banne mig få tänka till också! Vikten av att på allvar påverka förstod jag när jag kom tillbaka från det där feta landet i väst. Möjligen låter jag nu som den arga 17-åring jag en gång i tiden var men samhällsstrukturen är betydligt ofräschare än jag velat inse och jag har lovat mig själv att aldrig ignorera den med att påstå att vi ekonomiskt välmående har för svårt för att relatera till vår sociala back yard för att orka engagera oss i den. På tal om det, visste ni att drygt 300 000 barn (källa: SIDA) dör i år som en direkt konsekvens av finanskrisen? Inte kul alls.
Med detta sagt kan jag samtidigt meddela att jag idag sa upp mitt medlemskap i Amnesty för att jag helt enkelt inte har råd. Som Ni förstår är det där med att bry sig inte helt okomplicerat.
Övriga nyheter: I morgon kl 11:00 spelar jag match med JMK Junited (mot FC RHK) på Gärdet (bakom Filmhuset). Kom gärna förbi med nåt slags tifo och heja! (Mer info om min återupptagna fotbollskarriär kommer inom en snar framtid här på bloggen.)
Nej, jag tänker inte prata om lördagens FA-cupfinal.
