Wales - those were the days!

Först och främst, notera det walesiska språket ovan. Love it! Ett språk som, till skillnad från många andra minoritetsläten, faktiskt inte håller på att dö ut, detta främst tack vare en egen TV-kanal och en rad statliga insatser. Nedan följer några bilder från tågresan t.o.r. Manchester/fiskeorten Tenby där jag spenderade ett år för inte alltför längesedan. Nostalgin var konstant närvarande men anmärkningsvärt denna gång var att jag på det halvtomma planet mot Liverpool istället för Baby Britain tänkte på dess kusin i väst. Det var nämligen exakt ett år sedan den där magiska valnatten då jag på mitt livs bästa Election Party insåg att USA berört mig som ingen annan. Varje flygplats jag varit på sedan dess har framkallat känslor som peppar mig på det jag redan vet - Stockholm, och Sverige, flyter sakta bort från mina framtidsvisioner. Som jag, lite sådär kvasipoetiskt men helhjärtat, sa till en klasskompis som funderar på Louisiana State University: "det är bara på bortaplan som jag känner mig verkligt hemma". Men det här tugget känner den regelbundna Happy Songs-läsaren till alltför väl så nu åter till den walesiska landsbygden:

Världens bästa fotbollsmagasin.








Ovan: Millennium Stadium, Cardiff!

Nedan: My street! Bodde tillsammans med läsarsignaturen Hjälmen på 6 Norton Cottages!

Befinner mig just nu i Luleå för en tvåveckors-comeback vid Norrbottens-Kuriren. Jag gillar verkligen det lokala perspektivet i journalistiska sammanhang och ser fram emot de kommande fjorton dagarna och den längre praktiken på SVT Nordnytt under termin 3. Ett vik där efter examen och landningen på O'Hare senareläggs något. På återseende!

Music Playlist at MixPod.com

En j-vligt bra dag, helt enkelt.

Resultatet till trots hade Happy Songs-redaktionen en riktigt fin torsdagskväll förra veckan. Ovan står jag tillsammans med en av våra engelska kollegor på Winslow Hotel, Englands bästa pub, strax innan matchstart. En något längre rapport hittar Ni inom kort i min spalt på den norska supportersidan Evertonfc.no. Tills dess har Ni lite bilder nedan.

Angående den sista bilden är det en present till min brorsdotter (kan mycket stolt meddela att jag har blivit faster igen, andra gången gillt!). Vi på HS återkommer senare i veckan med lite bilder från den efterföljande nostalgitrippen till Wales och diverse övriga updates! Hej så länge!

Stereophonics - Maybe tomorrow

Baby Britain!

Redaktionen har dessvärre fortsatt ohyggligt tight med tid vilket gör att uppdaterandet varit under all kritik även denna vecka. Härmed levereras dock Joy Divisions klassiker och en snabb hälsning till samtliga HS-läsare inför morgondagens resa till Liverpool (Everton – Benfica), Manchester (allmänt hangaround) och walesiska Tenby (nostalgi!). På återseende nästa vecka då vi skärper till oss med besked!

Joy Division - Love will tear us apart

Stockholm - the way I look at it

Sen jag var sju bast har jag, likt Eva Cassidy, intensivt älskat hösten. Färgerna (särskilt rött, guld, rost och brunt) kläderna (höga stövlar och markerat knappade kappor), Premier League, plugget och projekten - allt har precis på allvar satt igång och man känner peppen! Till detta har luften blivit friskare, kvällspromenaderna längre och framtidsklurandet tydligare. Förr om åren skrev jag klassiskt tonårliga dikter såhär års där jag romantiserade kring tedrickande och dammiga bokryggar men nuförtiden räcker det gott med att fotografera lite löv och lyssna på Kasey Chambers.

Vad gäller Happy Songs har det på sistone varit klent drag, detta främst för att redaktionen på högvarv fokuserar på andra uppgifter just nu. Men naturligtvis gör vi, vanan trogen, alldeles strax comeback. På återseende så länge!

"...and some days make me
feel weak and shaky,
some fly right right by me
like a paper aeroplane

And I hardly notice
that the world's gone crazy,
but nothing's clearer
than the way you said my name"

Kasey Chambers

På Happy Songs-kontoret en lördagskväll.

Jag har med all säkerhet sagt det förut, men jag upprepar mig gärna - jag älskar plugget! Har på grund av diverse möten och fnall tidigare i veckan rejält med catching up-reading to do ikväll. Men "tonight's gonna be a good night" som de normalt sett så dåliga Black Eyed Peas så fantastiskt skönt sjunger - en kväll av kurslitteratur peppar mig minst lika mycket, för att inte säga mer, som en smockad nattklubb! Kommande vecka ska Happy Songs-redaktören se Videocracy på JMK (med efterföljande diskussion med dess regissör Eric Gandini!), snitta ett grupparbete, två recensioner (bland annat om Brian Clough-filmen och The Control Room - om Al Jazeeras bevakning av Irakkriget), fortsätta lobba för en termin i San Diego, New York, Seattle eller Colorado, snitta diverse möten samt passa på att fotografera stadens fina färger innan den grå vintern tar vid. Vi på Happy Songs-redaktionen säger hej så länge och på återseende!

Black Eyed Peas - I gotta feeling

Back to Merseyside

Klockan är strax efter ett natten mot lördag. Har mig veterligen inte varit så här sjuk sedan jag hade en besvärande körtelfeber på gymnasiet. Kvartersakuten Tegnérgatan bedömde mitt tillstånd som en "klassisk influensa". Självklart var jag för matt i huvudet för att ställa den självklara följdfrågan kring eventuella svininslag...

Detta till trots har dagarna levererat mycket positivt lately. Har blivit utsedd till verksamhetschef för JMK TV (äntligen får jag börja redigera i FinalCut!), landat, i mitt tycke, världens deal med norska ABC Nyheter, febrig skrivit en något så när på hyfsad rapport i plugget, fixat biljetter till den avgörande UEFA-cup (ja, jag är för konservativ för att kalla det Europaligan)-matchen mot Benfica på Goodison Park 5:e november (med efterföljande tågresa till Manchester och Wales), fått reda på att en av mina drömmars planer (=skriva masteruppsats i Colorado eller New York City) faktiskt kan bli sann, pratat med min mentor om Rahm Emanuels fortsatta peka med hela handen-attityd i Vita Huset samt fixat förhandsbiljetter till filmen The Damned United om Englands genom tiderna bästa manager - Brian Clough. Vidare har jag, i samband med uppstyrandet av områdesföreningen lärt mig all there is om termer som "firmatecknare" och "balansräkning", ofrivilligt rasat i vikt och, likt gemene Svensson, kollat Flickan som lekte med elden, vilket jag tyckte var en rätt stram tillställning. Jag kan förstå att många kritiker, precis som i fallet Moodyssons Mammut, väljer lite extra snälla adjektiv av respekt för människorna bakom bok och filmproduktion. Men jag tänker vara alldeles ärlig - den var inte bra. Den som vanligt träffsäkre Fredrik Strage sätter fingret på varför den inte blir annat än en söndagsfilm här.

Rundar, inspirerad av höstresan tillbaka till Merseyside, av med lite lyrics till den fantastiska Kaiser Chiefs-låten som Ni (förhoppningsvis) hör i bakgrunden. Kommande vecka ägnas åt fem mer eller mindre viktiga möten och diverse pluggande (bland annat väntar ett vettigt studiebesök på TT Utrikes). Ska även snitta en praktikplats vilket naturligtvis har fått en att klura lite kring vilken typ av redaktion jag egentligen vill bli en del av efter min examen. Har konstaterat att livet hade varit fantastiskt enkelt om allt jag ville var att bli sportjournalist. Men nu funkar jag, som bekant, inte riktigt så. På återseende!

Once you asked me what I'm thinking
I lay back and think of England
Do you know the real answer?
I was born to be a dancer!

Kaiser Chiefs - Born to be a dancer!

A weekend away, leave the city today

Höstens mitt i terminen-resa bjöd på såväl inspiration inför framtiden (kanske att man skulle leta kneg i London efter examen?) nostalgi (Brits, Bricks and Beer) och precis som HS-favoriten Pelle Blohm skrev i sin blogg häromveckan så känns kontrasterna Britain och Sverige emellan ibland lätt overkliga. Ena stunden står man varm på öl med två britter hängande över sig och som med nävarna vevande i luften skriker"you're a complete foookin idiot" syftande på Fulhams Bobby Zamora. Klart charmigt. Några timmar senare slår ett eko av ens klackar mellan husväggarna på Drottninggatan när jag i ett knäpptyst Stockholm går hemåt och som vanligt frågar mig om det är här jag ska spendera mina twenties.

Lite bilder från helgen (resten kan ses i mitt Facebook-album). Vi inleder i klassisk turistanda med Tower Bridge.

Vi fortsätter med två söta och (stereo)typiska britter. Såhär vill jag att mina framtida kids ska se ut, rock on!

(hoppas ingen vän av ordning tog illa vid sig, jag vill påpeka att jag är medveten om att i alla fall en femtedel av de unga britterna faktiskt har stil)

Vi fortsätter med en glass vid St Paul's Cathedral.

Och en bugande svensk vid HS-favoriten Winston Churchill.

Westminster Abbey.

En buss och Big Benny (ja, jag sa ju att bilderna skulle vara turistiga!).

Blommor, sådär härligt gula!

Tower of London.

Teddy on the train.

USA Today och biljettfixarna Albermarle of London på New Oxford Street.

Yorkshire Tea på Sainsbury's! YT var en given del av min frukost under tiden i Nottingham, köper alltid med mig ett gäng hem så Ni som vill smaka av de gyllene dropparna är välkommen förbi Kammis!

På tal om frukost.

Charmiga kids på tuben som dansade för oss övriga till sina Ipods!

Något slags tequila-race.

En cykeltaxi i Soho natten till söndag.

Just söndagen var naturligtvis helgens, ja jag vågar påstå årets, höjdpunkt. Även fast Tommy, Sue och the girls vägrade servera oss.

The River Thames på väg till stadion.

Fellow Evertonians utanför Craven Cottage.

Ett förväntansfullt tummen upp en dryg timme innan matchstart.

Uppvärmning.

Tio minuter in i första halvlek. Stort jubel från undertecknad när Premier Leagues skönaste hairdo började värma upp!

Ett nervöst, svettigt och lätt bakfullt leende i halvtid.

Efteråt var jag emotionell och fruktansvärt frustrerad och uppträdde liksom mina fellow toffeemen besvärligt. Svor och till och med spottade (snabbt och diskret) väl utanför stadion. Tabellen oroar. Men som jag redan poängterat på min nuförtiden ständigt uppdaterade Facebook-sida: det är just precis nu som vi måste komma ihåg vilka vi är.

"We're all in blue, we're gonna see this through, we're gonna stick together - like Toffees do."

Loney, dear - I am John